torsdag 31 juli 2014

Skagastolsryggen och Dyrhaugsryggen.

Part 1 the crux!

Tillbaka från Trollryggen så började tankarna komma. Var detta allt denna sommar ?.
No way ! bäst att smida medans fötterna är skrumpna. Denna gång var planen 2 replag.
Kasper och Chris och jag och den gamle. Alla var på men då kom dödsstöten den gamle hade trillat på bergscykeln igen och var paj. Fan Wester sa jag, tvåhjulingar är inget för dig du måste skaffa en trike.
Jag har köpt husbil blev hans svar. Fan frozen turf teamet är dömda tänkte jag. Ted vill inte längre vara med och den andre är paj och nu med husbil. Resterande delen av gänget packade i alla fall in sig i Chris bil och styrde näsan mot Jotunheimen. Det började struligt men det visade sig bara vara början. Väl i bilen så visste jag och Kasper att det var nu det verkliga cruxet började. Det var dansbandsvecka i Malung och åka igenom där med Chris i bilen och en miljon dansanta fruntimmer i krokarna inte var en lysande idè.
Kanske en större utmaning än någon av oss stått inför tidigare. Planen för att smuggla Chris genom Malung
var enkel, stanna och äta innan Malung med förarbyte. Se till att Chris hamnar i baksätet med en sovsäck över sig och en snorkel i munnen så att han kan andas. Då Chris inte riktigt förstår hur snygg han är så blev vi tvingade att dra en vals för honom. Vi ska träna inför höghöjdsklättring och kommer att tävla om vem som är hårdast. Chris som alltid vill tävla och vill vara hård köpte detta utan att blinka. Så jävla bra att jag nästan gick på min egen vals. När vi började närma oss Malung låg Chris redan under sovsäcken och andades alldeles svettig. Jag och Kasper var också svettiga men av en annan anledning. Rädda Chris levande från dessa kvinnor. Vi hade lovat hans Mamma att klättring inte är så farligt och att han skulle vara hemma till söndagsmiddagen. Rejält nojiga så tog vi oss genom Malung utan incident. Chris du kan ta av dig sovsäcken nu sa vi. Vad blev min tid svarade han. Fan vad gött den svåra biten avklarad.



torsdag 17 juli 2014

Trollryggen del 2: trollryssen.

Väl uppe vid våran bivak började mörkret sätta in.Vi utvärderade våra options och med väderprognosen vi fått av Ted tidigare under dagen så hade vi inte många val.
Det skulle bli uppehåll under natten och regnet skulle börja till morgonen.
Vi var för länge sedan förbi point of no return så det fanns bara en väg och den var upp.Vi satt och kramades i en timme och försökte övertala oss själva att det bara var en 6a repa kvar.

Mr hot Kotake.

Jag vaknade att någon knuffade på mig. Nej Tove jag kommer inte att gå upp nu tänkte jag.
Med det visade sig att jag drömmde. Vi var på benen på 10 sek och inom 20 sekunder skakade vi båda tänder. Vi visste båda vad som behövde göras så vi växlade inte många ord.
Det hade slutat regnat och nu var det bråttom. Kasper skrotade i väg över snön med kilpetaren som isyxa. 
Följde själv med en bra snösten. Då det var min tur att leda dagens första repa så kunde jag konstatera att jag var både rädd och defensiv trots att det fanns torra inslag på klippan. Det var väl ungefär nu jag förstod att man kan ju dö i fjällen. 


Första repan efter bivaken.

Fort gick det inte  för mig. Som tur blev klev bergfurern fram och gjorde det han gör bäst.
Han förnedrade sista cruxrepan i rasande fart.


Kasper på det som skulle vara sista cruxet.

Äntligen lite med ,gång, cruxet var avklarat det började torka, nu var det bara a walk in the park kvar.
Summit på två timmar tänkte vi. Det var då vi klättrade fel. Den ena replängden blev hårdare än den andra.
6a repa efter 6a repa vi var tydligen fel. Det var då jag kom att tänka på Fredrik Strängs ord.
There is no margin for errors in the death zone man. Vi började bli ganska slitna och började höra det beryktade radioskvalet i väggen. Vi klättrade fast oss och nu började det kännas tungt. Kasper beslöt sig för att prova en vild sekvens ut till höger. Han svor och stånkade, det här är hårt jävligt hårt sa han.
Började följa och kunde konstatera att det var hårt ja tom jävligt hårt. Började dessutom att bli akut bajsnödig. Mitt i cruxet kände jag att nu måste jag välja, gå i fri och bajsa på mig eller hänga i standen som förmodlingen var skitdålig. Valde att försöka fria och tänke vad är väl lite bajs på fjället.
Då hände det otroliga gick igenom fritt och det dök upp en jugge som i sista stund räddade min heder.
Väl på stand kunde vi konstatera att det var klättring på 7 talet. Efter några lite lättare repor så började vi få toppfeber. Vi hade två val: klättra ränna och exponera oss för trollryssen eller rakt upp. Ryssen blev det och det var ganska lätt klättring till toppen. Kunde konstatera att trollis är jävligt lös.
Det var inte roligt att stå på stand och kolla upp på bussblocken som inte verkade sitta fast i något.
Väl uppe så omfammade vi varandra och livet.
Fan vad enkelt det gick sa vi båda, man är ju knappt trött. Det är lätt att glömma på fjället.
Nu var det bara att ringa Ted som skulle komma från Molde och hämta oss.


Kasper försöker ringa.

Va fan, vi klarade inte att lista ut hur man ringer till ett Norge nr från Norge på en Svensk telefon.
Vi var nog lite slitna ändå, efter 31 timmar på ryssen och minre än 2 timmars sömn på två dygn.
Det var bara att börja gå neröver. Började se en massa konstiga saker på fjället som hello kitty figurer.
Det är spännande att inte sova. Efter en timme kom Ted hoppandes. Va fan ni ser ju fräscha ut sa han besviket. Han började duka upp kall öl och chips. En alpinist vet vad en alpinist behöver.


Kasper och the real deal Ekberg.

Vi frågade Ted varför han inte ville vara med på turen. Han sa att han inte trodde på vårat Kamikaze upplägg. Va fan Ted du är ju Dalarnas enda riktiga alpinist och 10-15 år yngre. 
Ibland måste man erkänna att Ted är smartare än han ser ut att vara.
Vi bestämde oss för att gå ner och börja dricka vin men det är en helt annan historia.


tisdag 15 juli 2014

Trollryggen.

Med en njure för det dumma, lät jag mej övertalas att åka till Romsdalen och klättra Trollryggen trots att jag inte varit hemma ens i 20 timmar från Chamonix, innan det bar av till trollensdal.
Som vanligt så var det nattkörning för att få vara med familjerna så länge det bara var möjligt.
Vi övertygade oss själva i bilen att vi var ostoppbara klättermaskiner så det blev inte mycket i säckarna.
Max 24 timmar bestämde vi att klättringen skulle ta, för sedan skulle åskan och regnet komma.Väl framme beslöt vi oss för att sova en timme, men som vanligt så gick det inte så bra så det var bara att stiga upp och börja traska. Men först skulle frukost avklaras. Kasper som är lagd åt feeder hållet hade gjort i ordning 4 liter pasta som skulle ätas till frukost.
Något som jag var mycket rädd för. Kände på slutet att vare tugga smärtade detta var frosseri på högsta nivå. Tänkte flera gånger under frukost på boken om fånglägren i Sibirien där det enda som gällde, var att föda sin människogris för att ha en chans att överleva. Vad hade Kasper planerat igentligen och var jag själv hans mat om det skulle gå riktigt illa. Frågorna var många och svaren var få.


Människogrisen har aldrig varit så här tjock.


Det är något med Japaner och mat. Kasper inte alls lika tjock.

När vi väl var framme vid klippan och kollade in trollväggen kom ångesten smygande. Inte blev det bättre när det började rasa.


Vi beslutade oss för att göra det Engelska insteget. Vad som var extra festligt var detta som vi hittade.


Vi bestämde snabbt att det var Voytek Kurtykas tappade stege.

Vi började klättringen och det gick inte alls lika snabbt som vi bestämt i bilen. Det var både blött och grönt.
Det som såg ut som soloterräng blev snabbt inte komfortabelt utan rep. Rep på och farten sjönk. Vi klättrade alldeles för högt och fick meka lite innan vi var på rampen. Väl där började vi göra höjd.


Fantastisk grön och skön klättring i början.

Tysken säger att det ska vara Europas längsta led och runt 65 replängder. Tysken har jävligt fel då det inte finns många bra standplatser på berget. Tur att klättringen är lätt i början så man kan klättra fort.
Vi kunde även konstatera att leden inte får många repetetioner nuförtiden. Vi första cruxet krävdes det avancerad trädgårdsskötsel för att få in några säkringar. Morgonen flöt på och vi hade bra tempo.
Det enda som man funderade på var om vattnet skulle räcka. Vi hade bara 4 liter och det var lika varmt som i ett Aphus i Djakarta. Då plötsligt hände det omöjliga !.


Där låg det två snöklumpar.

Fan vilket flyt tänker ni. Jag som tror på karma vet bättre. Fulla med vätska och laddade batterier så skulle crux replängderna tacklas.


Kasper lite Lost.

Vi slösade lite tid och Kasper prövade flera varianter. Till sist så hittade han våran exit.
Den visade sig inte heller vara helt lätt.



Exiten till toppväggen döpte vi snabbt till Death slab for cuties.

Helt plötsligt utan minsta förvarning så kom regnet och vi kom i ett helt annat läge. Fick en skräck repa i skyfall och nu började det inte vara lika roligt längre.


Skräck!

Vi enades om att försöka hitta lite skydd och en bra hylla under exit rännan men det visade sig vara längre än väntat. Kasper avslutade dagen med några galna leads i brant mossa. Fattar du vad bra blöt mossa suger säger han?. Nej svarar jag och funderar om han tänker äta mig i kväll. Del två kommer senare under veckan.


söndag 13 juli 2014

Contamine Vaucher Pegine.

Tillbaka i Chamonix.

Är på familjesemester i Chamonix men lyckas få till en tur. Har letat på Edvin Mellergård som bor i Cham över sommaren.
Edvin är en ung och ambitiös svensk kille som ni inte hört det sista om.
Vi bestämmer oss för att klättra en klassiker på Pegine. Det passar mej bra då jag lovat att vara nere till kvällen.
Tyvärr så missar jag första liften då det var mer Japaner än väntat i kön.
Hinner dock med den andra kabinen, men fan vad det strular den stannar 4ggr på väg till Plan du aguille.
När jag väl är uppe står Edvin och hoppar.  Bär i väg gör det och det märks att han är väl acklimatiserad.
Vi rusar förbi 2-3 replag och är först till insteget. 
Tyvärr händer det som inte får hända och Edvin sumpar sin kamera då han tar fram jackan i ryggsäcken. Sakta ser vi den glida ner i en crevass.
Vi klättrar på ganska bra och det är inga konstigheter trots att vi inte klättrar ihop tidigare.


Kvalite på graniten.

Det kommer  en fransk guide med klienter så vi väljer att klättra någon variant.
Han säger sig inte gilla svenska klienter då alla män vill vara alpha hannar och inte fungerar i grupp.
Kanske en förvirrad stockholmare som kör saab turbo han har träffat på.
Han visar sig vara en trevlig prick trots att han är snigelätare.


Mer kvalite.



Edvin syr sina egna kläder, fantastiskt tycker jag.

Tyvärr så går det inte tillräckligt fort och vi bestämmer oss för att sno efter 12 repor då Edvin inte vill gå ner
då han skadat knäet tidigare. Väl nere så lyckas vi bärga Edvins Kamera.


Glad Edvin men fungerande kamera.

Vi hade en fin tur trots att vi bailade. Resten av veckan så blev det trevlig familje klättring i fint väder.
Kan redan nu avslöja att jag inte ens var hemma i 20 timmar förän jag drog till Romsdalen och mötte SKRÄCKEN! men det blir en annan historia.